Det finns en välbekant version av den preppy modehistorien.
Ivy League-campus. Oxford-skjortor. Mörkblå kavajer. Penny loafers. Flätstickade tröjor. Unga män som ser ut som om de just kommit från roddträning och har något måttligt viktigt att göra efteråt.
Det är inte fel.
Det är bara ofullständigt.
Preppyn kan ha tagit form inom några av USA:s mest exklusiva institutioner, men den visade sig vara anmärkningsvärt dålig på att stanna där.
Kläderna flyttade på sig.
In i jazzklubbar. Över Stilla havet. In i kvinnogarderober. In i varuhus. Upp på bioduken. Till slut, upp på moodboards sammansatta av människor som aldrig hade hört uttrycket Ivy style men visste precis vad en loafer och en flätstickad tröja skulle antyda.
Den resan är där historien blir bra.
Innan Preppy hade ett namn
Vid början av 1900-talet hade en distinkt stil börjat formas kring nordöstra delarnas universitet och förberedande skolor.
Den låg bekvämt mellan skräddarsydda kläder och sportkläder.
Button-down-skjortor i Oxford-tyg såg proper ut utan att kännas stela. Jackor med naturliga axlar mjukade upp traditionell skräddarsyddhet. Chinos, Shetlands-tröjor, repp-slipsar, loafers och marinblå kavajer rörde sig lätt mellan klassrum, idrottsplatser och sociala sammanhang.
Mycket av det kom från aktiviteter associerade med studentvärlden: rodd, segling, tennis, golf, polo.
Resultatet var mindre en modetrend än en uniform.
Och uniformer är förstås utmärkta på att tala om vem som hör hemma.
En särskild kavaj, slips eller tröja kunde kommunicera utbildning, tillhörighet och social position långt innan någon presenterade sig.
Men kläder har aldrig varit särskilt lydiga med att stanna hos de människor som uppfann dem.
Sedan lämnade Ivy campus
Under 1950- och 1960-talen hade delar av Ivy-stilen hittat in i den afroamerikanska kulturen.
Miles Davis är ett av de mest fotograferade exemplen.
Button-down-skjortor. Smala slipsar. Loafers. Mjuk skräddarsyddhet. Återhållna färger. Vokabulären var bekant, men meningen var helt annorlunda.
Svarta musiker, författare, konstnärer och intellektuella tog kläder som förknippades med etablissemanget i Amerika och bar dem med en sådan precision att det kändes nyligen auktoritativt.
På Miles Davis såg en Ivy-jacka inte studentikos ut.
Den såg cool ut.
Det kanske låter som en liten distinktion. Det var det inte.
I mitten av 1900-talet bars kläder som associerades med institutioner som historiskt hade exkluderat svarta amerikaner av svarta kulturpersonligheter med en extraordinär självkontroll.
Vokabulären var ärvd.
Vad de gjorde med den var deras eget.
Japan var uppmärksam
Samtidigt, flera tusen mil bort, studerade Japan amerikansk Ivy-stil med en entusiasm som gränsade till vetenskaplig forskning.
Shosuke Ishizu och världen kring VAN Jacket hjälpte till att förvandla amerikanska studentkläder till ett allvarligt föremål för fascination.
Proportionerna spelade roll.
Kragens rullning spelade roll.
Strumporna spelade roll.
Det exakta förhållandet mellan byxkanten och loafern spelade tydligen ganska stor roll.
År 1965 dokumenterade Take Ivy amerikanska studenter som gjorde anmärkningsvärt vanliga saker: gick över campus, satt på trappor, cyklade, bar shorts, loafers, Oxford-skjortor och jackor som såg ut som om ingen hade lagt ner mycket tid på att oroa sig för dem.
Amerikanerna såg studenter.
Japanska läsare såg ett system.
Det finns något underbart cirkulärt med det som hände härnäst.
Japan absorberade den amerikanska studentstilen, studerade den mer noggrant än många amerikaner någonsin hade gjort, förfinade dess mytologi och hjälpte så småningom till att återföra den till modevärlden som något värt att bevara.
Amerika hade exporterat Ivy.
Japan skickade tillbaka ett arkiv.
Preppy blir ljusare
Sedan begav sig preppyn söderut: och blev betydligt ljusare.
Resortkulturen introducerade en helt annan temperament till garderoben. Lilly Pulitzers ljusa tryck och mättade färger fick preppy att kännas mindre som en antagningsintervju och mer som lunch någonstans varmt.
Madras hjälpte till.
Det gjorde även grönt. Och korall. Och kombinationer som skulle ha gjort den mest konservativa campusklädseln lite nervös.
Detta var fortfarande välklädda kläder.
De hade helt enkelt en bättre humor.
Sen fick alla handboken
Vid 1980 hade preppystilen blivit så känd att den kunde parodieras.
Lisa Birnbachs The Official Preppy Handbook behandlade det gamla etablissemangets vanor och garderob i Amerika som material för satir.
Läsarna, med oklanderlig komisk timing, använde den som en shoppingguide.
Ungefär samtidigt förvandlade Ralph Lauren östkustlivets koder till något filmiskt.
Det anmärkningsvärda löftet var att man inte längre behövde tillhöra den värld som skildrades.
Man kunde köpa sig in i bilden.
En tröja kunde ge antydan om livet, även om det närmaste man hade kommit ett Ivy League-campus var att se ett på film.
Preppy hade slutat vara bara institutionellt.
Det hade blivit strävande.
Diana bar det annorlunda
Prinsessan Dianas bidrag handlade mindre om att introducera ett nytt plagg än om att ta bort allvaret från välkända sådana.
Kavajer med denim.
Rundhalsade tröjor bärda avslappnat.
Studenttröjor.
Basebollkepsar.
Loafers.
Delarna var traditionella. Kombinationerna kändes personliga.
Hon fick klassiker att se mindre ut som regler och mer som ingredienser.
Den distinktionen känns fortfarande modern.
En kavaj kräver ingen styrelserum.
En sweatshirt kräver inget gym.
En kofta kräver absolut inget tillstånd.
Och sedan kom "Old Money"
Idag möter många yngre konsumenter samma vokabulär under en nyare sociala medier-etikett: Old Money.
Den nuvarande etiketten känns ny.
Garderoben under den är det inte.
Loafers, veckade byxor, tennisvitt, mörkblå kavajer, kabelstickade tröjor, Oxford-skjortor och randiga slipsar har cirkulerat i generationer.
Vad sociala medier har gjort är att frigöra många av dessa plagg från de institutioner som en gång gav dem mening och förvandla dem till en visuell stenografi.
Man kan nu klä sig som en helg i Newport utan att äga en fastighet i Rhode Island.
Förmodligen en förbättring.
Attraktionen är lätt att förstå. I en modekultur byggd kring snabb omsättning erbjuder preppy kontinuitet.
En mörkblå kavaj blir sällan obegriplig.
En loafer behöver ingen algoritm för att förklara sig.
En bra tröja kan helt enkelt förbli en bra tröja.
Kläderna överlevde reglerna
Preppystilen började med en ganska specifik idé om vem som hörde hemma i bilden.
Den bilden har vidgats betydligt.
Svarta musiker gav Ivy-klädseln en annorlunda auktoritet. Japan bevarade och förfinade den. Designers gjorde den ljusare, större och mer teatralisk. Kvinnor ändrade proportionerna. Streetstilen luckrade upp kombinationerna. Sociala medier döpte om hälften av det.
Oxford-skjortan överlevde.
Det gjorde även loafern.
Det gjorde även koftan.
Portvakten har visat sig vara mindre hållbar.
På Public Prep är det den delen av traditionen som är värd att föra vidare: inte de gamla gränserna, utan själva kläderna.
Färgen.
Den polerade ytan.
De välbekanta silhuetterna.
Nöjet att ta något etablerat och bära det utan överdriven respekt för de ursprungliga instruktionerna.
Preppystilen har haft över ett sekel på sig att bli dyrbar.
Lyckligtvis fortsätter folk att förstöra det genom att göra det till sitt eget.
Vi har för avsikt att göra detsamma.
Koftan blev en av de bestående signaturerna för looken, med en historia som började långt innan den nådde amerikanska campus.
Läs mer här: Innan den blev en klassiker var den en kofta.
0 kommentarer